• AKTUELLT

  • ARKIV

  • VI TYNGDPUNKTER OCH ÅTGÄRDER FÖR LOKAL UTVECKLING

    1. En levande sydfinländsk landsbygd

    Allmän målsättning: Landsbygden i Egentliga Finland utvecklas till en mångsidig boendelandsbygd, där vardagen förlöper smidigt.

    Egentliga Finland är en helhet: en livskraftig, framgångsrik stadsmiljö har alltid behövt en omgivande välmående landsbygd och vice versa. För att svara på tidens krav bör boendeformerna på landsbygden vara mångsidiga och mer ekologiskt hållbara än tidigare. Utmaningarna och förutsättningarna för boende varierar för de olika landsbygdstyperna. På den stadsnära landsbygden är utmaningarna integreringen av de nya invånarna för att de ska kunna rota sig i den nya miljön, samt att få den nya bebyggelsen att smälta in. På mer glesbebyggda områden ligger tyngdpunkten på att locka fler invånare genom bostads- och tomtbörsen.

    Åtgärder:

    1. Frivillig planering av boendemiljön
    Boendemiljöns trivsel, landskapsskötseln samt byarnas livskraft gynnas av en byaplanering som utgår från invånarna själva. Byaplanerna omfattar även planering av markanvändningen, såsom kartering av byggplatser. Utkast till olika delgeneralplaner för byaboende tas fram och utvecklas. Byarnas och kommunernas samarbete är i nyckelposition.

    2. Lokal säkerhet
    I fall av krissituationer finns det, i kombination med myndigheternas säkerhets- och räddningsverksamhet, en beredskap i lokal frivilligverksamhet och organiserad grannhjälp. Skärgården utgör här ett specialområde. Säkerhetsåtgärder (till exempel trafiksäkerhet, beredskap för olika naturfenomen) inkluderas i byarnas utveckling av verksamheten. Byarna samarbetar med redan befintliga aktörer inom den tredje sektorn (FBK, FRK, Frivilliga räddningstjänsten o.s.v.), samt församlingarna mm.

    3. Välkomna nyinflyttade
    På landsbygden samarbetar föreningarna och kommunerna kring att utveckla modeller för hur nyinflyttade välkomnas och involveras i bya- eller invånarrörelsen. Speciell uppmärksamhet ges barnfamiljer och ungdomar och deras möjligheter till fritidsverksamhet.

    4. Inkludera fritidsboende i verksamheten
    Fritidsboende uppmanas att delta i de redan befintliga lokala föreningarnas verksamhet och bidra med sitt kunnande. De fritidsboendes behov av service kartläggs.

    5. Utveckling av kyrkobyarna
    I de byar som före kommunsammanslagningarna fungerade som kyrkobyar stimuleras invånarverksamheten och den lokala utvecklingen. Byarnas föreningar och hembygdsföreningar tar sitt ansvar för att byns service och kulturlandskap bevaras.

    6. Kulturlandskapen sköts
    Rådgivning och planeringshjälp för landskapsrestaurering och landskapsvård arrangeras för invånare och föreningar. Olika vårdåtgärder inkluderas i byaplanerna. Man utvecklar avtalsförfaranden för hur restaurering av kulturlandskap kan finansieras. I Egentliga Finland fästs speciell vikt vid att värna om miljön kring de historiska vägarna.

     

    2. Lokala servicelösningar

    Allmän målsättning: Servicen på landsbygden i Egentliga Finland utvecklas genom att beakta de lokala förhållandena, för att servicen skall kunna skötas flexibelt och så kundnära som möjligt.

    Tillgången och kvaliteten på service påverkar välmåendet och livskvaliteten för alla invånare på landsbygden. Inom offentliga (kommunen och församlingarna), privata och tredje sektorn måste man med gemensamma krafter hitta lösningar för serviceproduktionen. Flera olika servicetjänster kan skötas på samma plats eller vara rörliga. Tredje sektorns roll som arrangör av olika servicetjänster förstärks, vilket inte nödvändigtvis behöver betyda en egen serviceproduktion. På många landsbygdsområden är konkurrensutsättningen av servicetjänsterna inte det väsentliga, utan det att servicen överhuvudtaget finns. I konkurrensutsättningen av service bör kriterierna för en socialt hållbar utveckling uppfyllas: exempelvis helhetssynen, den lokala karaktären, samt arbetstagarnas och kundernas deltagande i beslutsprocessen.

    7. Serviceproduktion utan vinststrävanden
    Tredje sektorns verksamhetsmodeller, där strävan efter vinst inte är det centrala, gör byarnas serviceutbud mångsidigare. Den tredje sektorns servicetjänster har dock också en prislapp – servicen baserar sig endast till viss del på frivilligarbete och snedvrider därför inte konkurrensen. Föreningarna drar nytta av projekt- och arbetskraftspolitiska stöd för personer som utför olika allmännyttiga uppgifter, såsom byahjälp, talkoarbetare, olika klubbars dragare mm. Speciell vikt sätts på att skapa arbets- och praktikplatser för unga.

    8. Tjänsteavtal på landsbygden
    Den offentliga, privata och tredje sektorn karterar och planerar tillsammans det lokala serviceutbudet. De lokala föreningarna tar som förmedlingsorganisationer ansvar för att undersöka behoven och hitta serviceproducenter.

    9. Att tillämpa nya servicemodeller
    Nya former och samarbetsparter för serviceproduktion söks aktivt. Vid sidan av olika tjänsteavtal utreds möjligheterna för att till exempel grunda allmännyttiga gemenskapsföretag (Social Business) på landsbygden. Det är frågan om en företagsmodell, där grundtanken är samhällelig eller miljömässig nytta.

    10. Byns hörs när skolnätet planeras
    Stängningen av små skolor borde inom kommunen behandlas som en helhet, där för- och nackdelarna med stängningen diskuteras i andra termer än enbart de ekonomiska. Byns invånare bör få delta redan i ett tidigt skede av denna diskussion.

     

    3. Ekologiskt hållbara byar

    Allmän målsättning: En ekologiskt hållbar miljö eftersträvas i landsbygdsutvecklingen i Egentliga Finland.

    Ekologisk hållbarhet tas i beaktande vid utvecklingen av landsbygden, speciellt bevarandet av naturens mångfald, vattenskyddet, dämpandet av klimatförändringen och en anpassning till denna, samt skötseln av natur- och kulturmiljöerna. Landsbygden är en del av själva lösningen, inte problemet, när det gäller att få klimatförändringen under kontroll. Många lösningar baserar sig på en förändring av konsumtionsvanorna. Kommunerna måste också satsa på planeringen av glesbygdsområdenas vattenrening.

    11. Glesbygdsområdenas vattenförsörjning och avlopp i skick
    I byaplanerna får planeringen av den lokala infrastrukturen (speciellt vatten- och avloppsnäten) en mer central plats än tidigare. Vattenförsörjning och avlopp är i första hand kommunernas uppgift, men områden utanför kommunernas vatten- och avloppsnät gynnas av grundandet av andelsslag och sammanslutningar mellan olika fastigheter för skötseln av vatten och avlopp. När grävarbeten för vatten- och avloppsledningar skall utföras, undersöks möjligheten att samtidigt dra fiberkabel.

    12. Minska trafiken
    Användningen av egna bilar minskas. Istället används den lokala kollektivtrafiken eller lätt trafik, om möjligt. Modeller för samåkning och mobil service utvecklas. Datateknikens möjligheter utnyttjas för möten, undervisning mm. Distansarbete uppmuntras. Invånarna uppmanas utnyttja det lokala tjänsteutbudet.

    13. Energikonsumtionen minskas
    Lokalt producerad, förnybar energi, samt energieffektiva konstruktioner används vid byggande. Mer energieffektiva uppvärmningsformer tas i bruk i föreningshus och liknande, istället för uppvärmning med direkt el eller olja. I tätt bebyggda byar samarbetar man kring gemensamma lösningar, såsom värmecentraler.

    14. Motionsleders och –anläggningars planering och skötsel
    Det finns ett tätt samarbete mellan markägarna och de lokala föreningarna kring planering, byggande och restaurering av motionsleder och anläggningar i närmiljön. Det finns tjänsteavtalsförfarande på landsbygdens kring skötseln av leder, rast- och motionsplatser. Motion och kultur sammanförs genom kulturstigar.

    15. Värna om miljön
    Planer för miljöskydd och vattendragens skötsel sammanställs och förverkligas som ett samarbete mellan sakkunniga och lokalbefolkningen.

    16. Byaplaner för hållbar utveckling
    En modell för byaplaner för hållbar utveckling utvecklas med internationella exempel som förebild. Vid sidan av ekologisk hållbar utveckling betonas en social, kulturell och ekonomisk hållbar utveckling.

     

    4. En skapande och mångkulturell landsbygd

    Allmän målsättning: Det stora kunnandet inom kulturområdet på landsbygden i Egentliga Finland utnyttjas och stöds. Kulturen ses såväl som en producent av välmående och trivsel, som en näringsgren.

    När man talar om en skapande och mångkulturell landsbygd, är det frågan om invånarnas färdigheter och kunnande samt de lokala särdragen, som får sitt uttryck i ett mycket mångskiftande kulturellt utbud. Den lokala kulturen stärker gemenskapskänslan, identiteten och välmåendet. Det är en faktor för sysselsättning, såväl som en attraktionskraft. På den pluralistiska landsbygden är man tolerant mot nya invånare och uppmärksammar de unga.

    17. Användningen av föreningshus
    I varje by borde det finnas en gemensam samlingsplats som är öppen för alla, t.ex. ett föreningshus. Det fungerar som ett lokalt kulturcentrum med mångsidig service, som stöds såväl av kommunen, församlingen och olika projekt. Användningen av församlingshusen utgör en del av byaplanen, alternativt kan en skild verksamhetsplan uppgöras.

    18. Utveckling av byaturismen
    Invånare, föreningar och företag utvecklar tillsammans byn som helhet till ett turistmål, som bygger på lokala turismtjänster, kultur, evenemang och byns fysiska miljö.

    19. Att lyfta fram den lokala kulturen
    De kulturella mål och händelser som byarna och föreningarna utvecklat, marknadsförs på bred front i olika samarbetsnätverk och genom att utnyttja bland annat sociala medier. Kulturen på landsbygden i Egentliga Finland lyfts fram även under år 2011, när Åbo är Europas kulturhuvudstad och när de nationella hembygdsdagarna går av stapeln i Åbo.

    20. En mångkulturell landsbygd
    Man tolererar och drar nytta av landsbygdsinvånarnas olika bakgrund och kunnande. Främst handlar det om att integrera invandrare i byagemenskapen, i praktiken att överbygga språkgränserna och få invandrarna att känna sig som hemma.

    21. Att lyssna på ungdomarna
    Unga aktiveras i utvecklingen av närsamhället och deltar både som arrangörer och konsumenter av det lokala kulturutbudet. Unga tar del av byaplaneringen genom att till exempel använda 4H-organisationens Omalla kylällä –byaplansmodell, som en del av en större byaplaneringsprocess. Ungdomsparlament ses som en tillgång.

    22. Samarbete mellan by och skola
    Ett ökat samarbete mellan byarna och skolorna märks i byarnas verksamhet, såväl som i skolundervisningens innehåll. Hembygden och närturismen utnyttjas i skolornas utflykter. Inom den lokala tjänsteproduktionen utökas användningen av skolornas utrymmen.

    23. Internationella exempel
    Internationella kontakter utnyttjas inom den lokala utvecklingen; till exempel genom att arrangera ungdoms- och kulturutbyte, samt genom verksamhet såsom vänbyar, -skolor och –kommuner.

     

    5. Medborgarverksamhet genom kunnande och inflytande

    Allmän målsättning: Förutsättningarna för medborgarverksamhet och dess roll i samhället i Egentliga Finland stärks. Mellan den offentliga makten och medborgaraktörerna utvecklas nya former för samarbete och arbetsfördelning.

    Offentliga, privata och tredje sektorns uppgifter och roller förändras kraftigt, bland annat som en följd av kommunsammanslagningarna. Förändringarna rör också församlingarna. Organisationer och föreningar differentieras; en del specialiseras, blir mera näringsinriktade och övergår till att producera service, andra fortsätter sin traditionella föreningsverksamhet. Det finns fortfarande efterfrågan på båda verksamhetsformerna och den traditionella föreningsverksamheten är överlag viktig i det förebyggande friskvårdarbetet. Organisationernas specialisering ställer nya krav på såväl organisationsverksamheten i sig, som den offentliga makten. Kunnandet inom organisationerna och de ekonomiska verksamhetsmöjligheterna bör ges speciell uppmärksamhet.

    24. Kunnandet inom förenings- och organisationssektorn
    Förenings- och organisationsverksamheten stöds genom att arrangera skolningar om bland annat föreningsverksamhetens dynamik, informationskanaler och skatte- och ekonomifrågor.

    25. Organisationernas inbördes samarbete – lokalt och i landskapet
    Organisationernas inbördes samarbete och nätverkande aktiveras och stöds, både på lokal, regional och landskapsmässig nivå. Målsättningen är att sprida kunskap, erfarenheter och god praxis, öka påverkningsmöjligheterna och gallra bort överlappningar.

    26. Landsbygdssäkring
    Undersökningar görs för att utreda hur olika åtgärder som involverar landsbygden, såsom kommunsammanslagningar, påverkar den lokala vardagen. Läroanstalter blir mer än tidigare aktiva landsbygdsutvecklare. Landsbygdsutvärderingarna blir en del av det normala kommunala beslutsfattandet.

    27. Boendelandsbygdens roll stärks
    Kommunernas och byarnas samarbete blir mer planmässigt och landsbygden beaktas uttryckligen som ett delområde av kommunen – inte som en näring. De lokala aktörernas samarbetspartners i kommunerna bör vara tjänstemän med ansvar för bya- och områdesutveckling.

     

    6. Lokal utveckling genom starka nätverk

    Allmän målsättning: De lokala aktörerna i Egentliga Finland har en klar roll inom landsbygdens och kommunernas landsbygdspolitik. Även kommunerna för en stark landsbygdspolitik.

    Det lokala utvecklingsarbetet är en ansvarsfylld medborgarverksamhet, som sköts i samarbete med den offentliga makten. Speciellt efter kommunsammanslagningar behövs verktyg, med vilka ärenden från kommunernas del- och landsbygdsområden uppmärksammas i kommunens beslutsfattande. Överhuvudtaget finns det ett behov av att utveckla kommunens olika förtroendeorgan, likaväl som byainvånarnas och föreningarnas arbetsmetoder, för att trygga närdemokratin och serviceutbudet. I enlighet med de nationella landsbygdspolitiska linjedragningarna är byn den minsta verksamhetsenheten.

    28. Verktyg för närdemokrati
    För att öka påverkningsmöjligheter för byarna och för att få en förhandlingspart i samarbetet med kommunerna, grundas bya- och hembygdsföreningar, lokala råd, områdeskommittéer och -nämnder och andra motsvarande lokala påverkningsaktörer, som på bred bas representerar de lokala invånarna. För varje kommun strävar man efter att hitta en modell som passar just där – detta gäller även de kommuner som inte genomgått kommunsammanslagningar. Man samlar erfarenheter och goda exempel från välfungerade kommuner och skapar nätverk mellan aktörer över landskapsgränserna.

    29. Byaombudsverksamheten stärks
    Byaombudens nätverk på landskapsnivå stärks med regionala och kommunala byaombud. Landskapets byaombud har en klar landsbygdspolitisk roll, de regionala och kommunala ombuden arbetar bland annat med att befrämja servicen och arbetet med byaplaner. För att kunna stärka nätverken krävs att den nationella finansieringen för byaverksamhet höjs, samt ett gott samarbete mellan landskapet, kommunerna och Leader-grupperna.

    30. Från byaplan till landsbygdsprogram
    För att få till stånd balanserade kommunplaner utvecklas bya- och områdesplaner, som knyts samman med kommunernas verksamhets- och ekonomiplanering. Byaplanerna är speciellt viktiga i geografiskt vidsträckta kommuner. Byaplanerna skall ligga som grund för kommunernas egna landsbygsprogram.

    31. Leader-verksamhetens inverkan växer
    Leader-verksamhetens metoder utvecklas kontinuerligt. Samarbetet inom tredje sektorn utgör fortsättningsvis verksamhetens hörnsten. Leader-gruppernas lokala, regionala och nationella nätverk är starka och verksamhetsgrupperna har fler finansieringsredskap än tidigare till sitt förfogande. Första prioritet har fortsättningsvis stödet till de lokala aktörerna; tredje sektorn och företagarna på gräsrotsnivå. Byråkratin skall i fortsättningen förenklas.

    Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    *