• AKTUELLT

  • ARKIV

  • II EGENTLIGA FINLAND SOM VERKSAMHETSMILJÖ

    1. Allmänt

    Klimatet i Egentliga Finland hör till de gynnsammaste i Finland. Regionens läge samt de geografiska förhållandena gör landskapet unikt i hela Europa. Inom landskapets gränser hittar man såväl omfattande odlingsmark som tusentals öar och skär. Egentliga Finlands landsbygds- och stadsområden är belägna tätt intill varandra. Under en kort resa hinner man köra igenom både glest bebyggd landsbygd, kärnlandsbygd, stadsnära landsbygd samt tätort. Från de mest avlägset bebodda öarna i skärgården är det under 100 km till landskapets centrum, den tätt bebyggda staden Åbo. Det geografiska avståndet är dock inte detsamma som det landsvägsbundna, funktionella eller kulturella avståndet. De olika livsmiljöerna i Egentliga Finland har gett upphov till mycket olika verksamhetskulturer.

    År 2010 bor det i Egentliga Finland litet över 460 000 invånare, varav ungefär 300 000 bor i Åbo-nejden. Knappt 27 000 är svenskspråkiga, bosatta främst i Åboland och Åbo. Till följd av kommunsammanslagningarna har antalet kommuner minskat till 28. Som en följd av detta består två regioner, Åboland och Saloregionen, idag av endast två kommuner vardera. Det råder fortfarande ett tryck på nya kommunsammanslagningar, eftersom var tredje kommun endast har några tusen invånare. De mest glesbebodda områdena finns söder om Loimaa och i Nystadsregionen (Vakka-Suomi). I landskapets utvecklingsprogram betonas en komprimering av kommunstrukturen i Åboregionen, eftersom bildandet av ett Stor-Åbo i detta skede verkar mycket osannolikt.

    Befolkningstillväxten i Egentliga Finland uppgår till ca 2000 invånare per år. De flesta nya invånare flyttar till Åboregionen, framför allt till Åbos kranskommuner. Åbos invånarantal har stabiliserats kring knappt 180 000 invånare. För stabiliteten står framför allt invandringen, som främst riktas mot landskapets huvudstad. Idag uppgår antalet invandrare till drygt 20 000 personer.

    Egentliga Finland har traditionell sett förlitat sig på sin starka industri. Hörnstenarna har utgjorts av varvs- och metallindustrin, men även elektronikindustrin samt tillverkningen av bilar, anordningar och maskiner har vunnit framgång. Nuläget för framför allt varvsindustrin är dock inte alltför ljust. Inte heller bioområdet har infriat de högt ställda förväntningarna. Näringsstrukturen förändras och servicesektorn håller på att vinna domäner i takt med att den traditionella industrin minskar. Egentliga Finland som en kunskaps-, natur- och kulturbygd erbjuder verkligt stora möjligheter för utvecklandet av turism, kultur- och upplevelseproduktion.

    Allt oftare pendlar invånare på landsbygden till sitt arbete i tätorten, men faktum är att Egentliga Finland fortfarande är landets ledande lantbruksområde och en betydande producent av råvaror för livsmedelsindustrin. Skogshushållningen grundar sig på en lönsam skogsvård och vidareförädling av virket. Primärproduktionen är också en betydande producent av råvaror för bioenergin. Egentliga Finland har stått för banbrytande arbete bland annat för att utveckla biogasteknologin. Förhållandena i landskapet är också gynnsamma för exempelvis vindkraft.

    I fråga om sysselsättning har Egentliga Finland nationellt sett varit en vinnare. Sysselsättningsgraden har många år varit över 70 %. Som en följd av den recession som började år 2008 är utsikterna inte längre lika goda; år 2010 steg arbetslöshetsgraden i landskapet för första gången till landets medelnivå. Vid sidan av långtidsarbetslösheten är den ökande arbetslöshetsgraden hos unga, med eventuell utslagning som följd, ett allvarligt hot.

    Fastän Egentliga Finland som helhet har lyckats väl i jämförelse med landet i stort, är skillnaderna inom landskapet omfattande. Åboland, Loimaa- och Nystadsregionen klassas som utsatta områden inom EU. Dessa områden täcker ungefär hälften av landskapets yta, men endast en femtedel av invånarna är bosatta här. Som en följd av recessionen är den tidigare så framgångsrika Saloregionen sedan år 2009 ett område med akut strukturomvandling.

    2. Byar och landsbygd

    Befolkningstätheten på olika typområden i Egentliga Finland var år 2005 sådan, att ungefär 79 % av befolkningen fanns på tätorter med över 1000 invånare och 4 % på orter med under 1000 invånare. Glesbygden beboddes av 17 %, varav 7 % bodde i byar (med över 40 inv.), 1 % i småbyar (under 40 inv.) och 9% bodde på den glest bebyggda landsbygden. Nationellt sett följde befolkningsfördelningen i Egentliga Finland nästan landets medelfördelning. Jämfört med siffror från 1980 har ökningen av områden med tät bebyggelse (då totalt 76 %) skett på bekostnad av bosättningen på glesbygden. (Källa: Helminen & Ristimäki 2008: Kaupunkiasutuksen kehitys kaupunkiseuduilla ja maaseudulla).

    Att byabebyggelsen minskat är inte ett dramatiskt fenomen i Egentliga Finland. Landskapet hör, tillsammans med Nyland och Österbotten, till de landskap i Finland var bosättningen på landsbygden är riklig. Till viss del beror den sjunkande befolkningsmängden i byarna och det minskande antalet byar på områdesfördelningens dynamik: när byns befolkningstäthet överstiger en viss nivå, räknas byn som tätort. När stadsnära landsbygd, speciellt i Åboregionen, övergår i tätort och ett nytt bälte av kransbosättning uppstår, resulterar det i att bosättningen i randområdena är i konstant förändring. Denna utveckling har delvis också i Egentliga Finland lett till krav på en koncentrering och ett enande av samhällsstrukturerna.

    Stadsnära landsbygd är landskapets snabbast växande landsbygdstyp, och den förekommer främst i Åbo- och Saloregionen. Dessa områden har de bästa utvecklingsförutsättningarna, eftersom många invånare relativt enkelt kan kombinera lugnet på landet med stadens tjänster.

    Särdrag:
    – invånarna har möjlighet att arbeta i de närliggande städerna, liksom också stadsbornas arbetsplatser kan finnas på landsbygden
    – är vanligtvis ett område med större inflyttning än utflyttning
    – korta avstånd, pendling
    – ett område som uppskattas av barnfamiljer
    – företagarna på landsbygden har en mångsidig närmarknad
    – kommunernas ekonomi åtminstone på tillfredsställande nivå

    Kärnlandsbygd finns främst i Loimaa- och Nystadsregionen.

    Särdrag:
    – ett starkt primärproduktionsområde
    – mellanstora regionala centrum
    – relativt korta avstånd
    – fortsättningsvis relativt mångsidig verksamhet i kommuncentra
    – byarna livskraftiga, de utgör till och med de starkaste områdena för lokal utveckling

    Glest bebyggd landsbygd hotas av en nedåtgående utvecklingsspiral. I Egentliga Finland motsvaras denna landskapstyp främst av områden i Åbolands skärgård. En riklig fritidsbosättning och livlig turism har dock skapat ny livskraft i området. Förutom i skärgården återfinns områden som kan klassificeras som glest bebyggd landsbygd även i kransområdena kring kärnlandsbygden i Nystads-, Salo- och Loimaregionen.

    Särdrag:
    – sjunkande befolkningsmängd, framför allt den yngre generationen flyttar bort
    – servicen försvinner
    – kommunernas ekonomiska bärkraft utsatt
    – betydande minskning av de traditionella näringarna
    – sårbar miljö

    Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    *